Götes blogg

Götes blogg

Funderingar

Livet i Grankulla

Zuki hos hundfysiologteraputen

HundlivSkapad av Göte Lindholm tis, maj 05, 2015 20:33:01

Zuki hos Hundfysioteraputen

När vi sist var och tränade Zuki i Bölinge sandbackar och Zuki jagade efter Rådjur och älg så sträckte han sig i något ben och har ibland haltat. Det har också gjort lite ont när han hoppat in eller ur bilen. I Räpplinge söder om Borgholm finns ett hundsim, Det är Anki Laursen som äger det. Anki är hundfysioteraput och måndagen den 4 maj åkte vi dit. Anki kände igenom Zuki i 2 timmar. Hon böjde på alla leder och masserade muskler i benen och ryggen. En muskel i höger bakben var öm och en klo i ena framtassen var stukad. Anki visade mig hur jag skulle massera och hon påpekade hur viktigt det var att värma upp hunden genom massage och att springa med hunden innan han får hoppa in i bilen. Likaså att springa när hunden har jobbat. Tyvärr så orkar varken jag eller Ann-Margret att springa. Vi är ju halvinvalider båda två. Ett sätt vore att spåra med Zuki innan vi åker ner till Östersjön. Då måste jag gå spåret. Jag får då gå en bit och så sätta mig att vila och så gå en bit till o.s.v. Detta går om Ann-Margret är hemma annars får jag lura Zuki att springa lite på tomten innan vi åker.

I dag var Zuki med mig nere vid Östersjön och hämtade sand. Den skall vi ha för att sanda på trapporna om det regnat. Det tryckimpregnerade virket blir såphalt.

Vi får hoppas att Zukis ben blir bra till hösten. Ankis kompis Otti vill låna Zuki till ett draghunsspann och då måste Zukis ben vara bra.

I september är det nämligen SM tävlingar i Nybro.

Jag hoppas också att jag blir bättre i ryggen. Promenader på mjuka skogsvägar är receptet. Jag och Zuki går ett par kilometer nere vid Östersjön. Zuki springer då ideligen fram och tillbaka. När han kommer till mig får han en bit korv. På så sätt springer han flera kilometer.



  • Kommentarer(0)//blog.bodavinden.se/#post266

Zuki fick träningsvärk

HundlivSkapad av Göte Lindholm ons, april 15, 2015 19:57:47

Zuki fick träningsvärk

Som vi tidigare berättat brukar vi åka till den branta sanddynen och låta Zuki springa uppför branterna. Det är mycket tungt att springa där eftersom mossan är tjock och tassarna sjunker ner. Zuki fick träningsvärk och vi fick vara hemma några dagar. Men lördagen den 28 februari var vi vid dynerna igen och tyvärr så stötte Zuki upp både rådjur och älg. Han var borta i över en ½ timma innan han kom tillbaka. Vi kan inte släppa honom vid dynerna längre Om vi går här hemma och han är lös så kan vi avbryta hans jaktbeteende. AM var ute med honom i dag och då sprang ett rådjur framför honom. AM sade Nej! Och Zuki valde AM i stället för Rådjuret.

Vi har planerat att köra drag med Zuki. Otti Lilja/Fredsson som bor i Algutsrum/Mörbylånga har lovat hjälpa oss. Sedan kanske jag kan köra lite drag med honom här hemma. Det beror på om min dåliga rygg håller.

  • Kommentarer(0)//blog.bodavinden.se/#post265

Träning av Zuki

HundlivSkapad av Göte Lindholm ons, mars 25, 2015 21:25:02

Träning av Zuki i Bödaskogens Kebnekaise

I Bödaskogen finns en brant backe. På den norra sidan stiger den brant till 10 meters höjd. Ann-Margret och jag åker dit med Zuki. Jag stannar vid backens fot och Ann-Margret går högst upp och bakom backkrönet. Sedan får Zuki springa mellan oss tills han blir trött. Det är tungt att gå eftersom mossan är flera decimeter tjock och det växer också högt med ljung och gräs. För varje steg sjunker fötterna ned. Stranddynen vandrade förr allt längre norrut för varje år och hade begravt både hus och åkrar i Grankulla om den inte hade stoppats. Carl von Linné tittade på dynen när han 1841 gjorde sin Öländska resa. Befolkningen levde i ständig skräck för sanddynen och kallade den för det vandrande gångberget.

För att stoppa sanddynens vandring kallade en förutseende jägmästare ut hela traktens befolkning för att plantera tall. För att plantorna skulle ta sig bar människorna blåstång från stranden. De planterade också strandråg mellan plantorna. I dag ligger dynen stilla och vi åker ofta dit och tränar Zuki.

  • Kommentarer(1)//blog.bodavinden.se/#post264

Knagg Olle

HundlivSkapad av Göte Lindholm ons, januari 28, 2015 18:16:07

Knagg Olle

Längs med Bödabukten finns flera gamla sjöbodar. Marken är Sveaskogs men det är fiskare som använt dem för sina nät och redskap. Fiskarna har varje år betalat en liten summa i hyra. På några platser har nya bodar byggts, när den gamla fallit ihop. Man kan också hitta rester av gamla bodar som ingen har haft råd att sätta upp igen.

Den här boplatsen som jag skall berätta om låg vid södra Bölinge. Det är intill den högsta sanddynen som kallades för Gångeberget och den hade på 1700 talet begravt flera åkrar. Folk trodde att den skulle växa ännu mera och till slut begrava hela byn. Därför började man 1850 plantera strandråg och tall och lyckades stoppa Gångebergets vandring.

Platsen var också viktig för postbåtarna till Gotland. Redan på 1600 och 1700 talet hade posten fraktats med segel eller roddbåtar. Det finns många historier om de färderna och det hände att båtarna inte kom fram och besättningen omkom. Bölinge var egentligen en reservhamn eftersom posten för det mesta gick till Böda eller Gaxa hamn. Myndigheterna var oense om hur det skulle vara. Det var rättegångar och mycket tillkrånglad byråkrati. Postmästare Stig Johansson har skrivit en liten skrift om detta. Den heter ”Böda hamn och Ängjärnsudden”. Särtryck ur Öländsk bygd 1972.

Postångare hade tidigare angjort Bölinge bland annat ångaren Polhem 1858. Därför fanns ett lager stenkol. Stenkolen övertogs av Domänverket när de på 1900 talet fraktade timmer med ångloket Mormor.

Kungliga postverket tillsätter 1884 Olof Jonsson som tillsynsman för poststationen. Olle var känd som Knagg-Olle. Troligen var tillnamnet Knagg ett gammalt båtsnamn. Lönen blev 50 riksdaler om året. Olof fick också bo hyresfritt i ett utav rummen på stationen. Postverket hade 1858 byggt hus och magasin för stenkolen. Huset var ungefär 12,60 meter långt och 6,80 brett. I huset fanns två rum. Det ena för passagerare som kom med båten. Ett båtskjul byggdes också. Det var 3 meter brett och 6,7 meter långt. I skjulet fanns en isbåt för 6 mans besättning. Från skjulet ner till vattnet gick en 26 meter lång brygga. I husets gavel mot sjön gjordes en eldstad. Man kan i dag se rester av tegel där den funnits.

1885 får Olle tillåtelse att bygga ett litet hus som rymmer brygghus, visthusbod och vedbod. Olle bygger också uthus och ladugård. där Olle hade en ko. Han bygger en källare och gräver en brunn. Han fick också hjälp att köpa en Järnspis. Olle odlade också upp ett potatisland. Han måste ha burit upp massor av blåstång (släk på öländska) från sjön för att potatisarna skulle växa. Egentligen var det förbjudet att bygga någonting eller att odla men myndigheterna lät Olle hålla på att bygga ut. Annars hade han och hans familj inte kunnat överleva. Olle hade gift sig med bonddottern Elin Jonsdotter från Grankulla. De fick tre döttrar Olivia 1860,Kristina 1864 och Maria 1870. När man i dag kommer till platsen där Olles hus och båtstationen låg, hittar man bara rester av en källare och en brunn. Att en familj kunnat försörja sig här är ofattbart. Där Olle hade sitt potatisland finns bara steril sand och förkrymta tallar.

Den äldsta flickan Olivia flyttade till Amerika så fort hon blivit vuxen. Troligen fick hon hjälp utav sin morbror som var bonde i Grankulla. När Olle dog 1906 åkte också Elin och de andra flickorna till Amerika. Elin var då 77 år gammal.

Olle stannade kvar i Bölinge. Han försörjde sig med att sälja fisk i Grankulla och Sjöstorp.

1915 såldes Knagg-Olles hus och båtstationen med bryggan och isbåten till kronoarrendatorn C. A Lundin i Hagelstad. Priset blev 600 kronor. Vart husen tog vägen vet jag inte, men i dag finns en sjöbod kvar som kanske var Olles.

Om någon vill titta på Knagg-Olles boställe så kör ni vägen till Ångjärnsudden och tar sedan av på Östra Bölingevägen. När ni kommer fram till stranden så ligger bostället till vänster. Ni hittar säkert källaren och brunnen.



  • Kommentarer(1)//blog.bodavinden.se/#post263

Till Minne av Ann-Marie Hallström

HundlivSkapad av Göte Lindholm mån, december 22, 2014 20:15:32

Ann-Marie-Hallström

Ann-Marie Hallström avled tisdagen den 25 november. Hon var på ett sammanträde i Borgholm den 4:e men kände sig dålig och på hemvägen körde hon till vårdcentralen i Löttorp. När en läkare hade undersökt henne fick hon inte köra hem utan blev hämtad av ambulans och inlagd på sjukhuset i Kalmar. Hennes tillstånd blev allt sämre och den 25 var hennes liv slut.

För alla som kände Ann-Marie kom dödsbudet som en chock. Ann-Margret och jag var ofta hos Ann-Marie. Ann-Margret hjälpte henne med data och med bokföring. Då brukade Ann-Marie bjuda på kaffe och bullar. Ibland stannade vi vid kiosken bara för att köpa en glass men Ann-Marie mötte oss alltid med glädje. Vi brukade prata om hennes djur. Det var hunden Nikko, hönsen och så alla katterna. Jag tror det fanns minst 10 katter. En del av dem var halvvilda och höll till i skogen bakom huset.

Den största insatsen Ann-Marie gjort, var när hon tog hand om flyktingar. De första som kom var Turkbulgarer. Jag är osäker på årtalet men många kom 1989. Flyktingarna hjälpte Ann-Marie i kiosken och arbetade också med annat hos grannarna. På Ann-Maries begravning den 17 dec. var 5 av dem närvarande. Det var mycket trevliga pojkar och de hade lärt sig Svenska otroligt bra. I dag hörs inte den minsta brytning och man kan inte på något sätt skilja dem från vanliga Svenskar. De har alla bra arbeten som tekniker eller ingenjörer.

En annan flykting kom från Kosovo och arbetade i kiosken hos Ann-Marie. Hon kallade honom för Jimmy. Han hette naturligtvis i verkligheten något annat. Vi blev god vän med Jimmy. Efter ett par år åkte han tillbaka till Kosovo och fortsatte sina studier till veterinär. Han har ännu några år kvar innan han är färdig.

Han ville närvara vid Ann-Maries begravning och hade därför fått inresetillstånd av Immigrationsverket. Hans föräldrar och syster var också med. Kanske Jimmy en dag återkommer till Sverige. Han är välkommen.

Ann-Maries insatts är Enastående. Oavsett om flyktingarna hade uppehållstillstånd eller inte, så slussade hon in dem i den Svenska kulturen att de själva kom från olika länder spelade ingen roll. Jag tycker därför att hon kan kallas för Grankullavikens Ängel.

Göte och Ann-Margret Lindholm

  • Kommentarer(1)//blog.bodavinden.se/#post262

Grundlurad

HundlivSkapad av Göte Lindholm mån, november 24, 2014 20:14:44

Grundlurad

För någon vecka sedan fick vi ett mystiskt brevkort. På framsidan fanns en fin sommarbild av en smålandsgård med blommande ängar. Det såg ut som om det varit vid midsommar.

På baksidan stod vår adress och text att vi skulle reservera den 22 november. Transport är beställd till kl. 15.30

KRAV

HUNGRIGA

TÖSTIGA

UTVILADE

SER FRAM EMOT ATT TILLBRINGA KVÄLLEN MED ER!

Texten var sirligt textad och mycket vacker.

Vem kunde det vara som skickat denna inbjudan?

Kortet var poststämplat i Stockholm.

Vi funderade och misstänkte flera personer. Kunde det vara vår granne Einarsson som bjudit oss på middag en helg för ett år sedan. Han ringde nämligen den aktuella kvällen och frågade om ett mail. Kanske han bara skulle kolla om vi var hemma. Det kunde också vara någon på fastlandet. Men vem?

Vi klädde på oss finkläder och väntade.

Då ringde en helt obekant Kajsa och påminde oss om att vi skulle stå ute vid landsvägen kl.15.30.

Vi gick ut och exakt 15.30 kom en granne Liselott Karlsson.

Hon stannade och vi steg in i bilen. Vart skulle vi?

Väntade en buss på oss någonstans för vidare transport?

Liselott och hennes man Birger har Grankulla fritidsby men vad skulle vi där att göra?

Liselott stannade utanför huvudbyggnaden och vi gick ut.

Det var upplyst och julstjärnor hängde i fönstren. Ingen människa syntes till.

Vi stod förvirrade några ögonblick men så öppnades dörren och en samling människor började hurra och sjunga.

Det var en stor del av Ann-Margrets släkt som ville fira oss.

Både Ann-Margret och jag fyller år i december. Jag 80 och Ann-Margret 60.

Det var Ann-Margrets syster Kerstin från Malmö som mästerligt hade arrangerat träffen.

Det blev massor av fin mat och dryck. Kerstins son Jonas arbetar som kock i Örebro.

Tack Kerstin och alla andra närvarande. Göte och Ann-Margret.

Festen pågick till kl.2 på natten och fortsatte med frukost på morgonen.

  • Kommentarer(1)//blog.bodavinden.se/#post261

Legionärsjukan

HundlivSkapad av Göte Lindholm tor, november 20, 2014 19:29:21

Legionärsjukan

Tisdagen den 4 november blev en av våra grannar Ann-Marie Hallström sjuk och körde till vårdcentralen i Löttorp. Hon hade svårt att andas. Doktorn undersökte henne och såg att det var så alvarligt att han skickade efter ambulans. Ambulansen körde direkt till länssjukhuset i Kalmar. Efter att de tagit olika prov var Ann-Marie så dålig att de gav henne syrgas, sövde ner henne och lade henne i respirator. Proven visade på att hon troligen hade drabbats av legionärsjukan. Legionärsjukan upptäcktes i USA på 80 talet. Det var på ett soldathem för krigsveteraner. De hade duschat och vattnet var ljummet. Hemmet var utrustat med golvvärme och handdukshängare där värmen var svag. I sådan miljö trivs bakterier som skapar legionärssjukan. Det var i vattenledningarna som bakterierna fanns. De flesta veteranerna dog. Därför kallas sjukdomen för legionärsjukan. Bakterierna finns inte i kallt vatten under 20 gr eller i varmt vatten över 50 gr. Troligen har Ann-Marie duschat innan hon åkte iväg. Hon skulle på ett sammanträde i Färjestaden. Nu skall det komma en specialist till huset i Grankullavik och ta prov på vattnet som står i ledningarna.

Jag har fått uppgifterna om sjukan från Wikipedia.

När Ann-Marie blev dålig så har vi och några till försökt att sköta hennes höns och katter. Hur många katter hon hade vet vi inte men det är ett tiotal. Troligen kommer aldrig Ann-Marie hem och därför har en jägare skjutit minst 3 vildkatter. Fyra av de tamaste har fått vara kvar i huset om ett under inträffar och Ann-Marie kommer hem. Annars kommer också de att skjutas. Hönsen har vi kört till en granne i Bergbacken som förut har några hönor och ett par tuppar. Räkningar som kommer till Ann-Mari har Ann-Margret ordnat med skattemyndigheten. Varje dag åker vi till huset och ger katterna mat. Ann-Marie har en adoptivson Zackarias som bor i Kalmar. Han har hela tiden hjälp oss. Han har tagit ut något som heter anhörigledighet. Han och hans fru Madelene har varit här flera gånger. Nu har de arbete med att lägga ner affären och kiosken.

Ann-Maries hund Nicko ( Östsibirisk lajka) har Zackarias tagit hand om. Nicko känner att något är fel och följer Zackrias som en skugga. För oss som bor här hemma kommer Aldrig mera Grankullavik att bli sig lik. Kiosken och Ann-Marie fattas.

  • Kommentarer(0)//blog.bodavinden.se/#post260

Mentaltest och röntgen

HundlivSkapad av Göte Lindholm tis, november 18, 2014 19:15:22

Mentaltest och röntgen

Lördagen den 15 november skulle vi Mentaltesta Zuki på förmiddagen mentaltest = MH beskrivning och på eftermiddagen skulle han få armbågar och höftleder röntgade.

Vi skulle till kennel Hedeforsen. Den ligger i Kungälvs kommun och dit är det omkring 60 mil.

Vi åkte hemifrån på fredagen vid tiotiden. Vi skulle bo hos Monki och Håkan Sporre i Stora Höga som ligger 3½ mil norr om Göteborg.

På lördagsmorgonen körde vi till kenneln. Det var samling klockan 8.30. Zuki hade tre bröder och en syster som skulle beskrivas.

Testbanan bestod av de stationer som SBK har som norm.

Terrängen var kuperad och låg i ett skogsområde. Det var blött och geggigt och publiken (ca 10 personer) hade ganska jobbigt att ta sig fram mellan de olika stationerna.

Zuki skulle gå banan som tredje hund. Före sig hade han brodern Tore. Tore var helt suverän. Han fick mycket beröm och domaren gratulerade ägaren och uppfödaren för att de fått fram en sådan stjärna.

Efter Tore var det T-Zukis tur. Vi hade fått besked om att hundarna skulle ha läderhalsband under provet. Därför hade vi köpt ett. Zuki hade aldrig förut haft ett läderhalsband på sig och när Ann-Margret gick ut med honom så drog han henne efter sig som en trasa. På några ställen fick provledaren överta kopplet så att de kom fram till stationerna. Ann-Margret blev alldeles fördärvad av sin pojke.

Efter det Zuki gjort provet fick domaren återigen gratulera ägaren och uppfödaren. Zuki var en kopia av Tore det var bara små detaljer som skiljde dem åt. Vid spökena hade Tore tänt till och tänkte inte släppa dem en centimeter närmare matte. Zuki däremot tittade helt lugnt på de konstiga varelserna och när Ann-Margret kopplade loss honom sprang han glatt fram och undersökte spökena. Det var ju bara utklädda människor och människor tycker han om.

Efter Zuki kom brodern T-Watson. Han var något mindre än sina bröder och han var en mycket vacker hund. Efter provet fick återigen domaren gratulera. Watson var lika bra mentalt som sina bröder.

Jag tittade också på några hundar som inte tillhörde Hedeforsen. Ett par av dem klarade inte provet utan flydde för livet.

Själv var jag då, så slut i ben höfter och rygg att jag hade svårt att ta mig in i klubbstugan. Där bjöd Elisabeth Oskarsson ( kennel mamman) på middag.

På eftermiddagen åkte alla Hedeforsare till Djursjukhuset i Göteborg. Där tog Reino Oskarsson ( kennelpappan) och en röntgentekniker hand om hundarna. Reino har ju röntgat 100 tals hundar och efteråt tittar på plåtarna. Han tyckte att både armbågar och höfter såg bra ut. Plåtarna skickas nu upp till SKK för slutlig bedömning.

Vi åkte efteråt tillbaka till Monki och Håkan i Stora Höga. Det blev mera mat hos Monki, men vi gick till sängs tidigt. Resan hem var vi rädda för. Bilisterna i Göteborg är ju helt galna. De far fram som biltjuvar och åker slalom mellan filerna. Att hålla sig i rätt fil och samtidigt se på vägskyltarna är nervpåfrestande. Galningarna håller ju också hastigheter mellan 80 och 110 km. Minsta lucka till framförvarande bil täpps till blixtsnabbt. Ann-Margret är ju uppväxt i Malmö och har kört bil där nere. Det blev räddningen för oss. Själv hade jag aldrig klarat mig. Jag tycker synd om de stackars människorna som bor i detta getingbo.

På söndagsmorgonen åkte vi tidigt från Stora Höga. Ändå var det tät trafik. Vi kom så småningom ifrån getingboet och till vägar där folk körde vettigt. Klockan 8 på kvällen var vi hemma i Grankulla. Den som var piggast av oss var Zuki. Ann-Margret skulle jobba på måndagsmorgonen. Själv sov jag som en stock och vaknade inte förrän kl. 12.00.

Ann-Margret har fortfarande ont i sina händer och armar.

  • Kommentarer(2)//blog.bodavinden.se/#post259
« FöregåendeNästa »